Det är redan sista april. I Dala-Floda är Valborgsmässoafton något av en högtidsdag, och har så alltid varit, med festligheter och valborrar. En valborre ska vara utkädd och fulare än trollen, och är enl. boken Det gamla Floda; " Valborgsmessan är för ungdomen i Floda en synnerlig förlustelse. Ej nog med att man här på Valborgsmessoaftonen upptänder de vanliga eldarne; man har dessutom ock en mängd upptåg, hvilka troligen sällan, om någonsin, förekommer på andra orter."

Jag minns i mina egna tonår, hur viktigt det var att gå på Strandbackens Folkpark på Valborgmässan. Och ikväll när jag satt på trappen i det varma vädret, så hördes sedvanligt discodunket från Parken. Nostalgiskt drömde jag mig tillbaka i tiden. Minsann, var det inte en valborgsmässoafton för himla många år sen som jag tog mig min första fylla..? Jo, det var det. Illamåendet dagen efter glömmer jag aldrig. När jag kom hem den natten, så kräktes jag på hunden(!) som alltid låg parkerad nedanför min säng, och mina föräldrar var i upplösningstillstånd. Det blev värsta förhöret; Vem hade bjudit mig på sprit och hur mycket hade jag egentligen druckit??? Och VAD hade jag druckit??? Tja, vad kunde jag svara på det? Jag minns inte riktigt, men sprit gick väl lätt att få tag på då precis som det gör idag, och som det gjort i alla tider. Alla tar sin första fylla nån gång, och det gick väl relativt bra för mig ändå. Jag kom hem, mådde illa och hade värsta baksmällan dan efter. That's it! Och de upprörda föräldrarna lugnade så småningom ner sig vill jag minnas. Tror det är något som alla tonårsföräldrar någon gång går igenom. Och alla är förmodligen lika upprivna och ledsna.

Nåväl, ikväll blir det inget discodunk för min del. Det får den yngre generationen ta hand om. Men fyrverkerismällandet har redan börjat. Min grannes dvärgschnauzer får vara drogad ikväll :(. Det är så himla tråkigt med de skotträdda hundarna, för rädslan tenderar att eskalera med åldern, och till slut är de i paniktillstånd hela tiden smällandet pågår. Det är synd om dem, för de är så rädda att de inte är kontaktbara, och kommer de lösa kan de fly hur långt som helst... Mina hundar har legat ute på gården till nyss, tuggandes på ben. Grappa vred frågande på huvudet när det första smatterbandet brändes av i närheten, men återgick snart till benet och brydde sig inte mer. Likadant med de andra. Skönt! När mörkret faller vill jag dock inte att de ska vara ute och titta på raketerna, för ljusfenomenet tillsammans med smällen kan framkalla skotträdsla, och det sista man vill med en tävlande brukshund är att få den skotträdd. Då är ju allt förstört.

Var iväg och införskaffade nya skor idag! Försäljaren pratade sig varm för en skön Merrell, sportsko, med andasfunktion och stötdämpning i sulan. Den fick det bli, och den har testats också. Verkar skön att gå i och bra grepp när jag körde ett kort bitarbetespass med Grappa :) Den blir nog bra till sommaren (om de får vara ifred från giriga ungdomar som tycker att allt ska slitas i småbitar, förstås ;). Det blir att gömma dem högt upp i skohyllan...

Läste att Hedda inte kan komma på valpträffen... Tråkigt :( Få se hur många som anmäler sig, om vi eventuellt kan flytta datumet..? Vi får se. Det är förstås svårt för alla att komma.

Imorgon är det svenskskyddskurs nere på klubben med Glenn Andersson. Jag är åhörare och Stikkan kommer med sin familj för att delta. Så imorgon uppdaterar jag förhoppningsvis med bilder från träningen! Titta in då...

---

Vilken varm dag! Fast det är mulet och hänger lite lätt regn i luften så är det trots allt 16+. Härligt! Det luktar t.o.m sommar! Och jag kan ha altandörren till köket stående öppen för att få in frisk luft i huset. Jag tänker åka ner på åkrarna och lägga ett spår åt Grappa, få se hur det går. Det bör gå bra, för idag har vi perfekta förhållanden - fuktigt och vindstilla. Även "Hobbelina/Liza" ska få ett spår.

Igår skickade jag ut en pdf-fil på mail med all information gällande valpträffen här den 31 maj. Hoppas att många kan komma, ja, helst alla. Ska lägga den på lådan idag till de övriga som inte har tillgång till e-mail. Jag hoppas att vi får fint väder så jag får passa på att ta en massa kort. Mina bebisar är redan så gamla så de fyller 1 år snart... Ojoj vad tiden går.

Nej, dags att röra på sig så jag hinner med något idag.

I'll be back!

---

---

Grappas 1-års dag närmar sig med stormsteg. Den 9 maj förra året föddes hon i Belgien. Sju veckor senare landade hon mitt i natten på Arlanda flygplats, och efter många timmars resa kom hon slutligen till Dala-Floda. Pytteliten men fruktansvärt söt!! Och med en svans som piskade frenetiskt från sida till sida, konstant. Hon var orädd och självklar från början, med en aning dominanta tendenser. Något som hon har kvar än idag. Det är inget som stör mig men är intressant att se att det finns där, att man faktiskt kan se vissa egenskaper från början. Grappa - eller "Baba" alt. "Babelina" (äv. kallad "Linus" =) till vardags, är en härlig hund. Hon är något lugnare temperamentsmässigt än vad hon var som liten valp, och är en hund som ser till att vara ständigt sysselsatt (på gott och ont...)

Nu är den förbaskade röntgen nära förestående. Det är alltid en väldigt nervös väntan, från röntgentillfälle till avläsning och det officiella resultatet. Och tankarna kommer ofelbart; - Vad händer om hon inte är fri..? Ja, Grappa kommer ju såklart att leva vidare efter röntgen precis som före. Hon har aldrig hittills haft smärta eller problem, så oavsett resultat så ska hon få ett normalt liv som brukshund. Men kommer jag att kunna ha henne kvar här på kenneln? Det är ju så att har man kennel och tänker avel så kan man inte samla på sig hundar som är odugliga avelsmässigt, för då blir de tyvärr åsidosatta p.g.a tidsbrist (då man oftast skaffar nya hundar som går att avla på), och det är inget bra liv för en brukshund. Det stora problemet med mig är att jag binder mig känslomässigt till mina hundar väldigt hårt. De blir ju nästan som mina barn. Och det skär mig i hjärtat att behöva lämna bort någon, oavsett hur bra hunden kommer att få det i sitt nya hem...

Jaja, nu ska jag väl inte måla Fan på väggen än, utan se tiden an. Dessutom så kan jag inte ens röntga henne förrän det finns en stamtavla tillgänglig. Och det gör det inte ännu. Jag väntar och väntar, och det har snart gått tre månader sen jag betalade för en dublettstamtavla till Belgiska Kennelklubben (istället för orginalet som så oturligt nog "kom bort" i posten), så den bör dyka upp snart...

Snart flyttar förmodligen lekkompisen Liza också, upp till norra Sverige, närmare bestämt Piteå. Där ska hon bli brukshund och förhoppningsvis tävlas i både spår och sök så småningom. Och kanske även rapport. Ja, varför inte? Har hon ärvt pappa Hobbes kärlek till fart och fläkt, hans smidighet och snabbhet och sunda konstruktion så bör det inte vara några problem. Det är ju få rottisar i vårt land som lyckats ta CERT i Drag. Hobbe är en av dem =o). Det blir tomt utan Liza, men skönt å andra sidan att hon får ett hem där man vill jobba med henne, som det bruksämne hon är. Nu hittar de bara på bus tillsammans, ungdomarna Grappa och Liza. Jag försöker hinna med dem båda med små pass av uppletande, lite lydnad, någon sökövning o.s.v Men det är svårt att få tiden att räcka till, i alla fall till såpass mycket som dessa unga damer behöver. För det krävs mer och mer ju äldre de blir att få dem trötta.

Avslutar dagens inlägg med en bild på snart 1-åriga Grappa, som togs idag. Visst har hon blivit stor, min Prinsessa ---<-<--@

---

---

Idag har en del av dagen gått åt till att ordna med diverse praktiska saker som bankaffärer... Ekonomi är det jobbigaste och tråkigaste jag vet, men ack så nödvändigt att det fungerar. Nu är i alla fall mina banklån ombehandlade och f.n så fördelaktiga de kan bli. Det var en obeskrivlig lättnad när det var gjort och jag kände mig uppåt resten av dagen p.g.a det. Eftermiddagen ägnades åt lite krattade på gården igen, men som vanligt fick de två unga damerna Grappa och Liza bli inlåsta i ena rastgården så att jag kunde få kratta ifred. Det är nämligen en omöjlighet med dem i närheten, då de skuttar, skäller och biter i redskapen hela tiden... Skottkärran är klockren, tycker de båda. Den är så superhäftig när den kommer skumpandes, rullandes över gården att den MÅSTE bara attackeras. Helst vältas omkull på sidan så man kan grabba tag i däcket på den och släpa den runt, vilt morrandes. Vilka tokstollar till hundar jag har, men jag gillar dem såhär ;).

Det är mycket aktiviteter på gång nu framöver. Nästa vecka är det skyddsläger, där jag är åhörare i fyra dagar. Då kommer också Gandalf, a.k.a "Stikkan" med husse Erik ner hit för att delta (ska ha kameran i högsta hugg!!). Veckan efter har vi Niina Svartberg här för en 2 dagars kurs i tävlingslydnad där jag är deltagande med Grappa eller Fhara (beroende på var Grappa befinner sig i sitt löp). Ett par dagar senare är det dags för MT + exteriörbeskrivning för F-kullen. Sen är det planering för fullt inför IPO-veckan med Oliver Neubrand från Tyskland, som är flyttad till v. 24, mån-lör. Däremellan så ska vi, på begäran, hinna med en eller två dagar (skydd/-slydnad) med Frida Sundberg. I juli står IPO-tävlingen här på klubben för dörren. Sen ska vi klämma in en valpträff också, för H- och I-kullen med hussar och mattar, någonstans i juni är det tänkt att den ska bli av. Så man kan lugnt säga att det är ganska fullt upp. Men det är kul också, för det finns hela tiden något att se fram emot. Det gillar jag. Dessutom så får jag besök av ett par vänner som kommer och hälsar på mig i sommar. En kompis från Finland och en från Norge. Det ska verkligen bli trevligt. Vädret måste bara vara bra då, så man kan sitta ute och grilla, dricka vin och "sladdra" (eller kanske blir det sluddra..?;) en hel massa på kvällarna.

Plötsligt känns sommaren för kort... Det är ju en hel del som ska klämmas in. Det får nog allt bli att flytta till varmare breddgrader trots allt, ta sitt pick och pack samt hundarna, trycka in dem i minibussen och susa ner över Europa... Slå ner våra bopålar någonstans där det verkar vara fint att bo och man kan få jobb som gatusopare eller nå't... Så får det bli, som det modiga lejon jag är! *Hahaha* Det var dagens skämt och där avslutar vi för idag.

Ha det gott därute. Vi hörs!

---

Idag kom Anki förbi en sväng. Bara sådär apropå... Gillar lite spontanitet i vänskapskretsen. Ska försöka bli bättre på det själv också. Med sig hade hon världens godaste wienerbrödskaka. Den var storleksmässigt som minst fyra stora wienerbröd. Men hade det funnits en till så hade den också försvunnit i ett nafs, precis som den här... Jösses så god den var! Den var fylld med något slags mandelmassa/nötsmet, och droppade att fett och socker... Vi satt alldeles tysta på var sin sida om bordet medan vi åt, och bara njöt! Tusen tack, Anki! Gör gärna om det fler gånger ;o).

Dagen har varit solig och ganska varm, om än med lite svala vindar. Men vi får ju inte tro att sommaren är här på allvar ännu... Men vårsolen verkar i alla fall ta på krafterna, för så trött som jag var på eftermiddagen idag var det längesen jag var.  Kunde ha somnat sittande på stolen. När jag ser alla som är in här och läser bloggen och kommenterar blir jag varm i hjärtat. Det värmer att så många intresserar sig får mina vardagliga vedermödor och mitt rätt så trista och nödtorftiga liv trots allt. Och framför allt att ni kommenterar med fina inlägg att ni saknar bloggen när den inte uppdateras o.s.v Det gör mig väldigt glad att höra att "svamlet" är läsvärt för såpass många :o) Och när många kommenterar och beklagar sorgen, som nu när Hobbe gått bort, värmer också, för det betyder att ni förstår hur det är att mista en fyrbent vän... Det är inte "bara en hund" för oss som har dem som familjemedlemmar. Det är en stor sorg...

Och nu - God natt kära bloggläsare!

---

 ---

Tack alla som skrivit och beklagat sorgen efter Hobbe. Att det ska vara så tungt att mista en vän... Och - nej, man vänjer sig aldrig. Det gör lika ont varje gång, även om sorgen bleknar med tiden. Våra fyrbenta är våra verkliga vänner. De som alltid finns där, oavsett hur vi behandlat dem.

Så vad är en vän? Detta har jag stulit från Skogstrolls blogg:

Vän blir man när man är en vän.

En vän är någon man kan lita på.

Vänner ställer upp för varann, inte bara åt ett håll utan tur och retur.

Tyckte det var bra skrivet. Vänner för mig är sådana som jag kan lita på i alla väder. Som finns där när jag har det tungt. Som har mig i tankarna varje dag. Som gärna pratar bort en stund med mig. Som jag tryggt kan anförtro både vardagens småbekymmer som större problem åt, utan att känna mig obekväm på minsta vis... Låter det egoistiskt? Nej, saken är den att jag mer än gärna och utan tvekan gör ovanstående för de jag kallar mina vänner. Det känns inte betungande på något sätt. Det bara är så. Skogstroll skriver: "...inte bara åt ett håll utan tur och retur.." Det är vad vänskap handlar om. Man vet när vänskap är på riktigt, då man känner sig bekväm och avslappnad i vännens sällskap. 

Att hitta verkliga vänner är nog som att vaska guld. Man får ta vara på de små kornen, och det krävs tid och arbete att vaska fram dem. Och "kattguldet" avslöjar sig så småningom... Det blir man inte rik på!

Ta hand om er därute - och ta framförallt hand om era VÄNSKAPSRELATIONER. De är få och sällsynta och bör vårdas ömt! Inget är för evigt...

---

Lyssna på den (Pink Floyd - High Hopes)

---

---
Hobbe är borta. Han gick till De Sälla Jaktmarkernas Land strax före 11 idag på förmiddagen. Veterinären kunde inget göra. Det var cellförändringar och en operation hade kostat honom lång konvalecens och dessutom var inte prognosen särskilt bra. En hund som Hobbe ska inte behöva genomlida något sådant. Hans livsglädje och glädje över att bara få springa, fort, fort, får ett beslut om operation att kännas väldigt orättvist. Nej, nu springer han på ängarna igen, med "vår" lilla flock som redan finns där; Fait, Hulda, Felicia och Kaiza. Men så tungt det är... Tårarna rinner och rinner.

Tomas ringde mig direkt när Hobbe somnat. Vi pratade länge, gråtandes och skrattandes omvartannat. Vi letade oss tillbaka i minnet, hur det var när han kom som valp, väldigt, väldigt speciell redan då. Och hur han levt sitt liv, med alla mysiga och tokiga sidor som han hade. Men alltid genomsnäll mot allt och alla. Det var i alla fall ett fint avslut, sa Tomas. Han somnade i sin älskade husses knä, lugnt och stilla. Han skulle ha fyllt 8 år om en månad... Så jag kan inte hjälpa att jag känner att det trots allt var för tidigt. Han hade kunnat få fler år kvar.

Har gjort ett bildcollage tillägnat Hobbe, som beskriver hans härliga livsglädje.

Sov Gott, lilla gubben. Vi ses...

---

---

Dagens sista är som vanligt ett blogginlägg innan vi ska gå och sova. Har träffat Hobbe för en stund sen. Han ska till veterinären imorgon med sitt ben som inte ser bra ut... Han var dock glad, viftade på svansen och åt levergodiset som jag bjöd på med god aptit. Tomas säger att han inte äter så bra nu, så han får mest burkmat för att han inte ska tappa formen helt. För det går tydligen i alla fall ner. Jag sa hejdå till honom, och sa att vi ses igen hur det än blir... För så är det, det känner jag. Oavsett om han är med hem imorgon eller inte. Om inte, så ses vi ändå, bara inte med en gång... Om ett tag. En tår trillade på min kind när jag tänkte på det. Jag torkade snabbt bort den. Ville inte att han skulle känna att jag var ledsen, men så dum jag är. Såklart att han visste det! Hundar är så kloka, och vet så mycket mer än vi människor, särskilt när det kommer till det "sjätte sinnet" som är så välutvecklat hos djuren. De kan inte prata, därför har de en annan mycket mera värdefull förmåga. De är våra änglar här på jorden.

Jag hoppas förstås och håller tummarna att det inte är något allvarligt med Hobbe. Han är en mycket speciell hund, som kom till oss på ett speciellt sätt. Och han är för ung för att vandra vidare. Så håll tummarna åt oss är ni snälla! Hans dotter; "Hobbelina" (Iza) här hemma är så lik sin far i både utseende och sätt så det är nästan kusligt. Han har präglat sina avkommor otroligt mycket faktiskt.

---

Sätt på högtalarna och lyssna på en mycket bra låt:

James Blunt - Wiseman