Dagens sista är som vanligt ett blogginlägg innan vi ska gå och sova. Har träffat Hobbe för en stund sen. Han ska till veterinären imorgon med sitt ben som inte ser bra ut... Han var dock glad, viftade på svansen och åt levergodiset som jag bjöd på med god aptit. Tomas säger att han inte äter så bra nu, så han får mest burkmat för att han inte ska tappa formen helt. För det går tydligen i alla fall ner. Jag sa hejdå till honom, och sa att vi ses igen hur det än blir... För så är det, det känner jag. Oavsett om han är med hem imorgon eller inte. Om inte, så ses vi ändå, bara inte med en gång... Om ett tag. En tår trillade på min kind när jag tänkte på det. Jag torkade snabbt bort den. Ville inte att han skulle känna att jag var ledsen, men så dum jag är. Såklart att han visste det! Hundar är så kloka, och vet så mycket mer än vi människor, särskilt när det kommer till det "sjätte sinnet" som är så välutvecklat hos djuren. De kan inte prata, därför har de en annan mycket mera värdefull förmåga. De är våra änglar här på jorden.

Jag hoppas förstås och håller tummarna att det inte är något allvarligt med Hobbe. Han är en mycket speciell hund, som kom till oss på ett speciellt sätt. Och han är för ung för att vandra vidare. Så håll tummarna åt oss är ni snälla! Hans dotter; "Hobbelina" (Iza) här hemma är så lik sin far i både utseende och sätt så det är nästan kusligt. Han har präglat sina avkommor otroligt mycket faktiskt.

---

Sätt på högtalarna och lyssna på en mycket bra låt:

James Blunt - Wiseman