---

Grappas 1-års dag närmar sig med stormsteg. Den 9 maj förra året föddes hon i Belgien. Sju veckor senare landade hon mitt i natten på Arlanda flygplats, och efter många timmars resa kom hon slutligen till Dala-Floda. Pytteliten men fruktansvärt söt!! Och med en svans som piskade frenetiskt från sida till sida, konstant. Hon var orädd och självklar från början, med en aning dominanta tendenser. Något som hon har kvar än idag. Det är inget som stör mig men är intressant att se att det finns där, att man faktiskt kan se vissa egenskaper från början. Grappa - eller "Baba" alt. "Babelina" (äv. kallad "Linus" =) till vardags, är en härlig hund. Hon är något lugnare temperamentsmässigt än vad hon var som liten valp, och är en hund som ser till att vara ständigt sysselsatt (på gott och ont...)

Nu är den förbaskade röntgen nära förestående. Det är alltid en väldigt nervös väntan, från röntgentillfälle till avläsning och det officiella resultatet. Och tankarna kommer ofelbart; - Vad händer om hon inte är fri..? Ja, Grappa kommer ju såklart att leva vidare efter röntgen precis som före. Hon har aldrig hittills haft smärta eller problem, så oavsett resultat så ska hon få ett normalt liv som brukshund. Men kommer jag att kunna ha henne kvar här på kenneln? Det är ju så att har man kennel och tänker avel så kan man inte samla på sig hundar som är odugliga avelsmässigt, för då blir de tyvärr åsidosatta p.g.a tidsbrist (då man oftast skaffar nya hundar som går att avla på), och det är inget bra liv för en brukshund. Det stora problemet med mig är att jag binder mig känslomässigt till mina hundar väldigt hårt. De blir ju nästan som mina barn. Och det skär mig i hjärtat att behöva lämna bort någon, oavsett hur bra hunden kommer att få det i sitt nya hem...

Jaja, nu ska jag väl inte måla Fan på väggen än, utan se tiden an. Dessutom så kan jag inte ens röntga henne förrän det finns en stamtavla tillgänglig. Och det gör det inte ännu. Jag väntar och väntar, och det har snart gått tre månader sen jag betalade för en dublettstamtavla till Belgiska Kennelklubben (istället för orginalet som så oturligt nog "kom bort" i posten), så den bör dyka upp snart...

Snart flyttar förmodligen lekkompisen Liza också, upp till norra Sverige, närmare bestämt Piteå. Där ska hon bli brukshund och förhoppningsvis tävlas i både spår och sök så småningom. Och kanske även rapport. Ja, varför inte? Har hon ärvt pappa Hobbes kärlek till fart och fläkt, hans smidighet och snabbhet och sunda konstruktion så bör det inte vara några problem. Det är ju få rottisar i vårt land som lyckats ta CERT i Drag. Hobbe är en av dem =o). Det blir tomt utan Liza, men skönt å andra sidan att hon får ett hem där man vill jobba med henne, som det bruksämne hon är. Nu hittar de bara på bus tillsammans, ungdomarna Grappa och Liza. Jag försöker hinna med dem båda med små pass av uppletande, lite lydnad, någon sökövning o.s.v Men det är svårt att få tiden att räcka till, i alla fall till såpass mycket som dessa unga damer behöver. För det krävs mer och mer ju äldre de blir att få dem trötta.

Avslutar dagens inlägg med en bild på snart 1-åriga Grappa, som togs idag. Visst har hon blivit stor, min Prinsessa ---<-<--@

---