---

Man blir förvånad över vilka nödtorftiga liv somliga verkar leva. Människor som tar sig tid och kraft att granska andras liv och försöka hitta något att slå ned på. Jag som trodde att mitt liv var patetiskt tråkigt och vardagligt. Så fel jag hade, det finns tydligen dom som har det sämre. Och det är faktiskt ganska sorgligt när jag tänker efter...

Jag fick besök idag, av två damer från Försäkringskassan. Jag trodde att det var ett vanligt rutinbesök, som varit inbokat sen en tid tillbaka. Någon annan information hade jag inte fått. In kom dom, satte sig vid mitt köksbord och hivade upp en bibeltjock lunta papper på bordet. Lite försiktigt började den ena förklara sitt ärende... Det var ju inget vanligt rutinbesök, utan en granskning av mitt fall (med lupp kunde jag se) efter att någon varit så vänlig att anmäla mig. Någon som uppenbarligen tyckt att jag är en fullt frisk, arbetför människa i min bästa ålder som sniket roffar åt mig en del av skattebetalarnas pengar för att leva i sus och dus med mina hundar och allt jag tar mig för. Att jag förmodligen tjänar grova pengar, förutom den del av kakan som jag stjäl från samhället. Inombords suckade jag och smålog lite för mig själv. Jag blev varken nervös eller orolig över mina besökares ärende, bara lätt trött, eftersom har vet att jag har rent mjöl i påsen och aldrig försökt fuska. Trött, för att dessa två kvinnor, förutom utredaren på F-kassan som gjort ett hästjobb, varit tvungna att använda sig av sin dyrbara tid till ett ärende som är helt i sin ordning. DET om något är slöseri med skattebetalarnas pengar...

Nu måste jag dock erkänna att jag blir ett stort TACK skyldig min anonyma angivare! För det hela utvecklade sig till mycket bättre än vad jag vågat drömma om. Jag får nu både jobba och lyfta min sjukersättning SAMTIDIGT, och i enighet med alla regler och lagar :o). Helt otroligt vad glad jag är!!! Så den stackare som lagt sin energi på detta hade inget för det. För jag antar att anmälan inte gjordes av välvilja, utan snarare av missunnsamhet. Men det finns en sak som jag önskar; Låt de människor som ser ner på mig för den jag är, leva i min kropp och med mina begränsningar i en vecka. BARA EN VECKA! Eller en dag... jag lovar att ni kommer att se på världen med andra ögon efter det. Ni kommer aldrig mer att klaga över banala saker i livet, och ni kommer att SKÄMMAS över ert tidigare tyck-å-tänk...

Hur som helst så pratade vi hund en stund och vinkade sedan glatt av varandra, jag och F-kasse damerna. De var f.ö mycket trevliga och får gärna komma tillbaka på besök ;o)

Annars så har jag spenderat ännu ett träningspass på klubben idag på förmiddagen med Catarina. Spår och bitarbete till Grappa samt spår och transporter till Grizzla. Jättebra! Nu känns det att jag börjar komma igång på allvar med Grappa, och det är skönt... I spåret så tog jag bort rätt mycket näring för att se var vi står någonstans, och kanske jag ska lägga mig en nivå lägre, för hon tenderade till att vända tillbaka och kolla om hon möjligen missat någon godbit när de plötsligt upphörde. I bitarbetet körde vi sektorövning med en hårdare kudde idag, och hon kommer igång med skällandet mycket snabbare nu och är mera aktiv själv för att få igång figgen. Vi ska köra på igen imorgon igen på f.m, och på e.m blir det sökträning med "sök-gänget". Mycket hundträning den här veckan... Men oj så kul :o)

Jag återkommer nog så snart...

---