---

Igår försökte jag sova tidigt. Ja, det blev väl hyfsat tidigt i alla fall. Somnade vid 01-tiden… Det är ett fasligt bestyr med att inte kunna sova som folk nuförtiden. ”Förr” hade jag inga problem med att sova, vilken tid som helst på dygnet. Snarare var problemet att hålla sig vaken. Men sen en tid tillbaka har jag trappat ner medicinen som jag gått på i ca 18 år (!) och snart slutat med den helt. Jag har upptäckt att den antagligen inte hjälpt mig det minsta under många års tid, för jag känner mig inte annorlunda eller sämre på något sätt, bara piggare.  Men det här med vakenheten blir dock ett litet problem som jag hoppas ska ge sig i takt med att kroppen ställer in sig till medicinnedtrappningen. Det jag ätit under alla dessa år är diverse antidepressiva preparat, de i folkmun s.k ”lyckopillren”, som jag med en gång kan klargöra att inte har den mista ”uppåttjack-effekt” egentligen, utan bara är till för att normalisera signalsubstanserna i hjärnan som är i obalans vid bl.a depressiva tillstånd samt vissa ångest-/fobi- eller tvångssyndrom. För mycket av det ena och för lite av det andra och så. Vid ”lyckopiller”-intagande blir man bara ”normaliserad”, mår sådär lagom bra precis som alla andra. (Eller så hjälper de inte alls). De som förespråkar något annat är bara de som inte prövat på att må dåligt själva, varit tvungna att äta medicin, och därmed inte har en aning om vad de pratar om. Hursomhelst så mår jag nu ungefär precis som de senaste 8-10 åren, förutom någon upp och nedgång här och där. Alltså kan medicinen inte ha hjälpt… Tråkigt att ha proppat i sig massor av dyr medicin till ingen nytta. Fast en gång i tiden hjälpte den mig faktiskt, det blev stor skillnad, men jag antar att kroppen säkert successivt kan vänja sig vid medicinering, och att man därmed trappar upp den kroppsliga toleransen sakta men säkert. Man blir med andra ord ”immun” till slut. Det är i.a.f vad jag tror, men jag vet inte om det är vetenskapligt konstaterat. Det enda kruxet just nu är det här med sömnen… Hoppas dock att det övergår till ett läge nånstans mittemellan detta och som jag var tidigare. Mera ”normalt” om man får säga så. För hur kul är det att vara uppe och plocka hundskit på gården en morgon 03:30 för att man inte kan sova och inte har något annat att göra..?

Idag har jag i alla fall varit duktig och bakat en banankaka. Den blev saftig och god. Jag bröt även i några bitar mörk choklad för att höja smakupplevelsen ytterligare, men jag tror nog att jag föredrar den ”naturell” utan andra tillsatser. Möjligen en klick lättvispad grädde? Det kanske skulle vara gott. Måste se till att pröva imorgon.

Jag ser att blogginläggen för ett år sedan handlade om den oroliga tiden då Kaiza var sjuk, om den mödosamma vandringen mot slutet… Usch, vilken fruktansvärt jobbig tid. En tid som jag helst av allt vill glömma. Hon betydde mycket för mig, Kaiza-flickan och hon var så tapper de sista två veckorna i livet. Vilken hund! Tur att jag får träffa sonen Hagbard ofta, för mycket av mammahund lever kvar i honom. Hon har en fin grav här på tunet vid äppelträdet, bredvid Hobbe. Varsin vacker sten har de också. Där tänds ett gravljus då och då för för mig var de högt älskade familjemedlemmar och inte bara hundar.

---

 

Ullis

9 december 2008 22:55

Jag är helt säker på att kroppen anpassar sig till medicinering och vänjer sig, det är ju bla. därför drogberoende behöver större och större doser preparat för att få samma "kick" varje gång. Drygt att du har ätit dem så länge i onödan kanske, fast bra ändå att du upptäckte att du inte behöver dem. Bättre sent än aldrig ju! =D

Lustigt också, även mina tankar vandrade härom dagen till Kaiza, för ett ögonblick såg jag henne i stället för Hoshi framför mig. Kusligt var det, och jag fick som alltid ett sting i hjärtat när jag insåg att hon är borta. Hon har gjort ett starkt intryck på många, jag är så stolt över att förvalta hennes dotter!
Imorrn ska vi också hälsa på hennes andra son Helix, foton utlovas! ;)

http://www.ullisweb.se

 

Madelene

9 december 2008 23:38

Prova Valeriana som finns på hälsokosten, det brukar jag köra med för att kunna komma till ro de perioder jag har svårt att sova...ibland iaf! Annars är du hjärtligt välkommen över älven för att rensa även vår gård! ;P Nä, hoppas sömnen snart blir bättre...att inte kunna sova är typ det värsta som finns! Kram

http://maddy81.blogg.se

 

Soffie

11 december 2008 23:36

Ja tankarna på Kaiza kommer titt som tätt....en kopia av sin far i både utseende å skalle ;) en sån pärla!! Kan inte ens tänka tanken om Aki skulle rykas ifrån mig idag...å han är ju ändå 8år även om vi bara haft 2år tillsammans...men det är väl just det att vår tid tillsammans varit så kort, man vill liksom stanna tiden.

Å sömnlösa nätter...samma problem här, får nog ta en tur till hälsokosten....

http://www.nogg.se/dogdutysweden

 

Lotta

12 december 2008 20:22

Att ett hundliv är alltför kort är vi nog rörande överens om. Man vill behålla dem länge, länge. Men Aki är ju pigg och kommer säkert att vara kvar hos dig i många år än, Soffie. Mina veteraner Cragge och Våris är ju i samma ålder. Hur ska jag klara mig utan dem en dag? Ja, jag vet inte =( Kaizas liv var definitivt för kort. Vilken hund!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

--- Känns som bloggen kanske börjar bli lite onödig? Jag skriver ju nästan aldrig numera. Det som man förmedlar på nätet förmedlas ju nästan uteslutande via fb idag. Jawell (eller ska jag säga "jawhoul"??   ), vi får väl se hur det blir framöver   ...

--- Häromdagen ute på promenaden med vovvarna så kom jag att fundera över hur olika individer de är egentligen. Jag körde flera omgångar och Cragge & Våris gick tillsammans första vändan. De travar på framför mig på vägen, lugnt och sansat och stan...

--- Har vårkänslor i kroppen. Det liksom spritter till av förtjusning då och då, och karaktäriseras som vanligt av att jag vill mycket, väldigt mycket. Mer än jag hinner t.o.m.   . Vi är redan i mitten av mars och det droppar, risslar och porlar av...

--- HÄRLIGT! Det var plusgrader och takdropp ända till kvällningen. T.o.m. vägarna hade torkat upp lite och asfalten syns här och där. Jag hoppas verkligen att snön snart är borta så vi kan börja spåra igen.   I helgen gjorde Gunnar & Gunilla e...

--- Måndag och äntligen den första dagen i vårmånaden mars. Även om det inte ser ut så därute med snön som virvlar och yr, men någon gång måste det ju ta slut menar jag...   I helgen har vi haft IPO-workshop med Trond O. Johansen från Norge. So...