---

På sistonde har Grappa fått sova i min säng. I och med det så tycker hon att jag är hennes och ingen annans, så när de andra hundarna visar sig i dörren till sovrummet så möts de av ett vitt garnityr tillhörande en Grappa som ligger med halva kroppen PÅ mig. "- BACK OFF!!! DET ÄR MIN MATTE!"

Och med en kobras misstänksamhet är hon snabb att ge ett tjuvnyp om någon nu skulle våga sig på att närma sig. Så nu får det vara nog. Det ställer till oreda i flockhierarkin på det här sättet. Grappa har ju plötsligt med dessa krokodilfasoner fått för sig att hoppa några pinnar uppåt på rangskalan, och det går ju inte för sig. De äldre har tolererat hennes slyngelfasoner hittills, men det kommer de inte att göra länge till. Då åker hon på en propp som heter duga och det vill jag inte. Onödiga skador bara, om det vill sig illa, och det är ju faktiskt mitt fel som tillät detta... Så från och med nu är sovrummet förbjudet område - igen!

I förrgår fick jag ett sms från en Marie, en kompis. "Jag har något som Grappa gärna vill ha..." stod det. Jag förstod då att det var tennisbollarna hon syftade på, som jag bett henne köpa i stan. Vi bestämde att jag skulle komma hem till henne dagen därpå och hämta dem och ta en fika samtidigt. Marie kom på en idé, om att gömma en boll på "Majas Gäle", ett ställe i närheten av där hon bor, sen skulle vi ta en promenad med Grappa och se om hon markerade gömman.

Sagt och gjort. När vi traskade iväg så var det ett par timmar sen bollen gömdes. När vi slog in på skogsstigen så släppte jag Grappa lös. Marie hade gått här tidigare på morgonen med två vänninor och tre hundar, så det var gott om spår som Grappa sin vana troget noggrannt undersökte. Marie pekade ut bollgömman på långt håll, bakom en sten med en buske framför hade hon grävt ner bollen under löv och jord. Vi promenerade över gärdet och jag såg till att vi gick i den riktningen så att vinden skulle ligga emot oss från stenen sett. När vi gick uppför backen så fick Grappa plötsligt vittring på något, och - jodå - in bakom stenen for hon, började gräva och kom snart ut med bollen i munnen, lyckligt viftande på svansen!! Min lilla krokodil, som alltid har näsan påslagen :o)! Bollen gjorde succé förstås.

Vid lunch så kom Chatta farande med en supergod sallad som hon bjöd på, sen for vi ner till klubben och tränade med vovvarna. Jag testade mina nya bollar som belöning till Grappa, och för dem gör hon allt. Jag har faktiskt 100% koll på henne när bollen ligger i fickan. Hon har kontakt med mig hela tiden. En underbar känsla faktiskt (även om det nu är för bollen hon går där och kanske inte för mig som person ;o). Det här kommer att bli bra känner jag. Riktigt bra!

Idag mötte jag upp Chatta igen någon timme innan den sedvanliga torsdagsträningen. Trots ganska hård blåst så la vi varsitt spår till Grappa och Hagbard. Hagbard fick gå sitt först och jag hängde på som publik. Han är duktig och noggrann, och man ser direkt när han har tapp. Han reder själv upp spåret när han tappar och fortsätter med lagom fart... Härligt att se! Grappa spårade som vanligt från bilen, hela grusvägen och fram till spåret. Idag hade jag lagt ut lite näring på vissa sträckor, för att få ner farten lite och göra henne lite noggrannare. Det lyckades. Hon spårar fint i kärnan och reder även ut vinklarna ganska bra. Lite över var hon här och där men det blev mindre och mindre. Jag hade lagt tre vinklar och på slutet när jag hade grusvägen framför mig så valde jag att gå över grusvägen och lägga slutet på andra sidan. Det var spännande att se hur hon skulle reagera vid vägen, och mycket riktigt så reagerade hon. Hon stannade och tittade på mig... "-Jaha...å nu då..??" Såg det ut som hon tänkte. Jag tog ett halvt steg framåt, och då gick hon några steg till, lite osäkert först men då jag hängde med blev hon säkrare, tog spåret igen och hittade sitt slut på andra sidan! Det är nyttigt att överraska dem ibland ;o)

På söndag ska vi ut igen, jag Chatta och Catarina. Det är ett fasligt tränande nuförtiden, men jag får passa på med så många spår som möjligt innan vintern är här på allvar. För det är den snart om inte SMHI har fel.

Hörs, govänner!

---

---

De börjar smälta in, alla fina resultat. Nu börjar jag fatta hur bra det egentligen är... Det är inte bara bra, det är lysande! Vi tog ju en massa bilder igår också, men alla i H-kullen fick inte individuella stående bilder då kamerabatteriet dog :(. Hexxa och Hagbard blev kvar, men jag tror att Zandra också fotade en massa, så kanske jag har tur och kan få låna några bilder av henne. I-arna hade åkt hem, så där blev det bilder från testbanan istället. Stort tack till Tomas som ställde upp som fotograf då jag bara inte hann... (Kan man klona sig och hur går det till?)

Det verkar som vi är en hel del som vill träffas och träna en dag framöver. Jag sätter ett datum här få se hur många som kan; lördagen den 22:a november. Jag kommer inte att hyra in någon instruktör, utan i så fall så hjälper vi varann. Vi hyr klubbstugan på min klubb och går in och fikar emellan träningspassen. Alla som vill är såklart välkomna. (Även icke Kulla Gullare om någon vill)... Sen kanske någon/några sover över till söndag, och i så fall kan vi gå o käka thaimat på vällen och ta en öl eller ett glas vin om ni vill. Vad säger ni? Hur många hakar på?

Här kommer bilderna:

Ha det nu så gott alla, så hörs vi!

---

---

Söndagen har då, precis som gårdagen, spenderats i hundmentalitetens tecken. Ojojoj vad trött man blir efter ett par sådana här dagar. Men så nöjd jag är! Vilka hundar jag fött upp, och vilka ägare jag sålt guldklimparna till. Hjärtat sväller av stolthet...

Först ut var I-kullen, de 13 månader unga systrarna Ila, Ixa och Iza. Eller som de numera heter; Panthera, Strega och Jaga. Alla tre visade att de är mycket sociala, gärna vill leka och jaga (förfölja) och är mycket nyfikna. Den som kanske förvånade mest var då Strega som inte alls är någon ängslig liten duvunge, utan en mycket modig och rejäl ung dam som är ärlig och rak i sina reaktioner. Jaga ådrog sig tyvärr en 4:a på skott. Inte för att hon är rädd, men hon har en positiv förväntan på skytten av någon anledning, och ville inget hellre än att springa dit. Detta är dock något som matte Sara vet om och tränar på.

Sen var det H-kullen med Hagbard först ut. Den kullen är precis lika social som I-arna, leker, griper och håller, förföljer och griper, alla drar fram figgen ur avståndslekens gömsle och alla leker med densamma. Varken dumpe eller skrammel skrämde dem nämnvärt, liksom spökena inte heller gjorde. Och samtliga var skottfasta. Det som skiljer dessa åt från många andra är deras naturliga samarbetsvilja och leklust som går som en röd tråd genom alla fem. En egenskap att värdera oerhört högt då det gäller arbete. Beskrivaren påtalade flertalet gånger att jag borde känna mig väldigt nöjd med mina avkommor, då hon beskrivit många rottweilerkullar genom åren, men väldigt få av den här kalibern. Och jag försäkrade henne om att jag verkligen var STOLT! Även "farmor" Zandra var på plats för att se Kaiza/Tipp-barnen, och hon tyckte också mycket om vad hon såg.

Sist så försökte vi ta gruppfoton på "barnen", och det blev lite lätt kaotiskt då testbanan skulle plockas ner samtidigt som testledaren och beskrivare skulle underteckan papper och betalas på samma gång som alla ville ta farväl och åka efter fotograferingen. Därför missade jag att ta adjö av några, men det blir så här ibland när det är många trådar att hålla i samtidigt... Ber om ursäkt!

Tusen tack till alla som hjälpt till och alla som kom! Jannicke & Micke ska ha tack för den goda kakan och den jättefina blomman! Annelie med hundar som räddat Grappas leksaksbestånd ännu ett tag, samt till det fint skrivna kortet som jag fick och presenten däri... (Jag hoppas också det, Annelie ;o)

Maria från Chefka's är en fena på att serva med god mat, dryck och fika! Smidigt och organiserat... Köket blir genast en trivselpunkt med någon som henne bakom disken (du får mer än gärna flytta hit, Maria ;).

AnnKristin och Micke då, de har slitit som djur med figureringen hela helgen. Det är en jäkla TUR att jag har dem, annars så vore det inte så lätt att anordna tester. Sen vill jag tacka Tomas för hjälpen med fotografering också. Nu har jag en massa foton att gå igenom och redigera.

När jag pratade med några av valpköparna efter testen så kom vi på att vi kanske ska träffas någon helg och bara träna. Ingen speciell instruktör, utan bara träna tillsammans, fika, träna igen och hjälpas åt. Alltid kan vi väl ge varann några tips. Alla som vill kan ju komma. Det kanske inte är så stor idé nu inför vintern, men tidigt i vår möjligtvis? Vad säger ni? Är ni med? Eller har ni andra förslag?

NU ska jag i alla fall gå och lägga mig, och sova lääänge.

Jag återkommer!

---

---

Jaha ja, så var dagens MH överstökat och jag ska snart gå och lägga mig för att ta nya tag inför morgondagens övningar. Grappa gick idag, tillsammans med hoffar från Chefka's kennel. Måste säga att jag är glad och stolt över lilla "Baba" som gjorde ett bra MH. De bitar som saknas på rottisen i Sverige idag är just jakt och f.f.a bra gripande, och det har Grappa en stor portion av. Hon leker och kampar, jagar och griper, har rätt så "lagom" mycket mod (för en ung hund) som vägs upp av en enorm nyfikenhet, har inga minnesbilder alls och byggde upp en stor förväntan runt testbanan som hon verkade uppleva som ett stort tivoli! Visst kan jag peta i detaljer... Grappas självständighet har gjort att jag har fått jobba mer på samarbetet... Å andra sidan är självständigheten ett plus i vissa arbetssituationer. Summa summarum så är jag på det hela taget nöjd med mina stumpa. Och jo, förresten... min förutspådda 5:a på aktivitet slog in. MEN, hon skötte sig mycket bättre än vad jag förväntat, så jag trodde att det skulle bli en 4:a, eller t.o.m en "snäll" 3:a, men det är beskrivaren som sätter kryssen, och nu valde han 5:an.

Här har jag lagt ut Grappas MH resultat.

Imorgon blir en tidig morgon igen. Strax efter sju träffas vi figgar vid klubben för att sätta upp banan på nytt. Vi har ju inte tagit ner hela, men en del har plockats in för natten. Träffade också Panthera och Jaga (Iza) som hastigast idag, då de passade på att träna tillsammans vid klubben. Synd nog hann jag inte umgås med dem och träna själv, då jag figgade. Men jag får ju se dem imorrn... Och Chatta ringde också och berättade att hon fått komma hem från sjukhuset så hon kommer med imorgon. Skönt!!! Hagbard får således ha både matte och husse med sig på banan :o).

Sist, men inte minst; GRIZZLA med matte CATARINA har varit och tävlat lydnadsklass 2 i Borlänge idag. Resultatet blev hela 183,5 poäng, 1:a PRIS och KLASSVINST! STORT GRATTIS CC & GRIZZLA! Det gjorde ni bra ;o)!!!

Vi hörs imorgon.

---

---

Igårkväll hade jag en god vän på besök. Jag hjälpte henne fixa håret och hon hjälpte mig. Under tiden så smaskade vi på en god ost som hon hade med sig, tillsammans med ett glas vin. Jag fick även en present, en pytteliten bok som hade titeln; "Du kommer alltid att vara min vän... Du vet för mycket". Den innehöll en massa citat typ:

"En vän är någon som ser igenom dig och fortfarande tycker om vad denne ser", "Äkta vänskap är som god hälsa; man förstår sällan dess riktiga värde förrän man förlorar den", "Vad är en vän? En enda själ i två kroppar", "En äkta vän är en som överser med dina fel och tolererar din framgång", "Den vänskap som kan upphöra har aldrig varit äkta", "Många människor vill åka med dig i limousinen, men vad du vill ha är någon som tar bussen med dig när limousinen gått sönder".

Och många, många fler citat! Det var en så fin gest tycker jag och jag uppskattade gåvan mycket. TACK SNÄLLA!! Hursomhelst så tog jag tyvärr ett glas för mycket, för imorse hade jag huvudvärk och mådde lätt illa. Tänk att man aldrig lär sig vart gränsen går... Efter ett par huvudvärkstabletter så var jag dock iform igen, och jag och AnnKristin var ner till klubben och snickrade lite på mentalbanan. Imorgon ska vi bygga klart inför lördagen och söndagen.

Vid halv sex var vi sen på plats på klubben för skott på den allmänna torsdagsträningen. Grappa bryr sig inte det mista om själva skotten, men lite långtråkigt blir det ibland att ligga platsliggning. Då börjar svansen gå på henne och jag ser hur busig hon blir i blicken... Sen reser hon sig om jag inte är beredd. Platsliggningen är något jag låter ta lång tid, då jag vill ha 100-procentig trygghet i momentet. En otrygg hund blir ju inte bara problem för mig själv, utan även andra drabbas. Det är alltså ett oerhört viktigt moment. Linförigheten börjar kännas riktigt bra nu med Grappa och hon håller en fin position länge utan att tappa kontakten.

Då jag saknade Chatta och Micke på träningen så ringde jag Chatta för att höra om de skulle dyka upp eller ej. Döm om min förvåning när hon svarade och meddelade att hon låg på lasarettet i Falun, dit de hade åkt in akut tidigt i morse... Det var förmodad blindtarm :o( Imorgon får hon veta säkert då hon ska bli undersökt av expertis, som också kommer att besluta om eventuell operation. Stackars Chatta... Jag lider sååå med henne. Att ligga på sjukhus är inte kul. Och nu när de ska på MH på söndag med Hagbard också. Micke kommer ju i vilket fall som helst, men jag vet att Chatta sett fram emot det här så länge. HOPPAS att det inte är något som behöver opereras och att hon istället får komma hem imorrn. KRYA PÅ DIG CHATTA!!!

---

---

I förra veckan hade vi tre kurskvällar med Jan Gyllensten som gästade klubben. Oj, vad intressat det var. Han har verkligen en gedigen kunskapsbank att ösa ur och han förmedlar information på ett lättförståeligt sätt. Vi hade olika projkethundar under de här kvällarna, hundar som ägarna på något vis upplever att de har vissa problem med. En del problem kunde vara ganska allvarliga, medan andra var av de lättare slagen. Varje hund fick genomgå ett enkelt "test" innan vi påbörjade problemlösningen. Tillgänglighet och leklust testades framförallt (social nyfikenhet och social säkerhet, samt kamplust och jaktlust). De fick bli verktyg i det senare arbetet med hunden. Under dagtid så tog sig Jan an privatlektioner, och jag var med Catarina med Grizzla när hon var där en av dagarna och tränade... Stolt blev jag när Jan öste idel lovord över Grizzla som hund, en otroligt nervfast tik som sorterar rätt i alla lägen. En av de trevligaste rottweiler han träffat, sa han. Jag växte nog några decimeter tillsammans med Catarina, och gick därifrån med ett leende klistrat på läpparna. Jätteskoj, verkligen.

I helgen blir det som sagt MH. Grappa ska gå på lördagen, så att jag har tid för alla H:are och I:are på söndagen. Alla kommer! Superkul!! Hur Grappa kommer att reagera har jag ingen aning om, men jag misstänker att senaste tidens flitiga träning med anskällning på passiv figurant kommer att synas i passiviteten. Där kan hon mycket väl gå igång och börja skälla på mig för att få mig i aktivitet. Sen får vi se hur resten går... Inget man kan påverka så jag väljer att inte vara nervös :o).

Nu ska jag gå och lägga mig och läsa en stund innan Zzzzzz.

På återhörande!

---

---

Idag är det precis 14 år sedan min farmor dog. Jag minns det så tydligt eftersom min farmor betydde väldigt mycket för mig. Jag var ofta och hälsade på hos henne, minst en gång i veckan och vi var till och med arbetskamrater under en tid på ett äldreboende där jag vikarierade ibland. Jag minns att det var en ovanligt vacker höstdag, med strålande sol och varmt i luften. Det var torsdagen i älgjaktsveckan och jag hade tagit ledigt på fredagen för att jag skulle åka till Deminas kennel i Täby dagen därpå för att hämta hem Hulda! Jag minns att jag var på mycket bra humör och sjöng i bilen på väg hem från dåvaranade jobbet i Djurås. Himmelsslätta badade i otroligt vackra, sprakande höstfärger.

När jag kom hem fick jag telefon. Det var min mamma som meddelade att hon varit med och skickat in farmor med ambulans till lasarettet tidigare på dagen, för hon mådde inte alls bra. Jag blev bekymrad, men trodde inte det var så allvarligt, då farmor fortfarande var relativt ung, 64 år gammal och ännu i arbetslivet... Farmor hade fantiserat om allt hon skulle göra när hon gick i pension till jul, och det var en massa som hon inte hunnit med under alla år hon arbetat. Nu blev det inte så för hon dog strax efter att ha kommit in till lasarettet. Stor hjärnblödning - aneurysm - ett blodkärl som brustit och orsakat en blödning som var för omfattande för att det skulle gå att göra något. Farfar hade kallats hem från älgjakten och hann i alla fall få några ord med farmor innan hon gled in i dvalan som hon aldrig vaknade ur. Jag var otroligt ledsen förstås, men vi åkte i alla fall och hämtade lilla Hulda dagen efter som bestämt.

Varje år den här dagen tänker jag på farmor. Hon var så lättsam och så klok och vis av livet. Den där kaffekoppen vid hennes köksbord och trivseln som hon spred omkring sig, det gick aldrig att ersätta. Farfar må förlåta, men utan farmor i huset blev det aldrig detsamma. Farfar lever kvar än. Han är idag 86 år och fortfarande aktiv på älgjakten. Varje år tror vi är det sista för honom, men när jaktsäsongen närmar sig blir han liksom orolig i kroppen och börjar prata om fäbodstugan och jaktveckan. Sen ska de "skjuta upp", alla gubbarna i älgjaktlaget en tid före jakten. Då måste man komma till skjutbanan och bevisa att man fortfarande kan hantera ett vapen, sikta och skjuta prick. Och, jodå, farfar fixade det i år igen. Och väldigt bra dessutom...! Så nu sitter de där, min far, farfar och bror, i stugan med eld i spisen och fotogenlyktorna tända och pratar gamla jaktminnen. Idag hade de fått fem älgar. Ganska bra skörd tycker jag, men ingen av "de mina" fick skjuta idag. Hundarna (min pappas) hade också skött sig bra, med upptag för båda. Dock hade älgarna gått förbi ett par skyttar som inte hade haft skottchans synd nog för hundarnas del... (Bra för älgarna =)

---

Uppvaknandet idag till en solig och vacker höstdag med hög och klarblå himmel gav positiva känslor. Jag klev genast upp och satte på en kanna kaffe som jag sedan drack i godan ro medan jag funderade på dagens övningar med hundarna - eller främst med Grappa - rättare sagt. Vi hade nämligen bestämt oss för att träffas och träna lite, jag, Chatta, Micke och AnnKristin. Efter torsdagens träningspass på klubben, då Grappa i ett obevakat ögonblick (och med knäck i lurarna) plötsligt rusade fram till Esse och Carina för att kolla vad de hade för skojigt för sig, kände jag att jag måste ta tag i situationer som denna. Fast under ordnade former. Kravfasen är numera ett faktum!

Sagt och gjort. Efter att ha rastat de tre andra (Våris, Cragge och Fhara) på fälten så skjutsade jag hem dem och hämtade "odågan". Och med Jan Gyllenstens ord i färskt minne tänkte jag "magnet..?", och vad är Grappas ultimata belöning? Jo, bollkastaren med tennisbollen ligger ju nära till hands... Det är en perfekt magnet för Grappa. Jag la prydligt ut långlinan på planen, för jag tänkte arrangera situationer som hon skulle ha svårt för att klara för att kunna visa henne vad som är rätt och vad som är fel. Men tji fick jag! Linan fick ligga oanvänd. Grappa är såååå sjukt taggad på bollen och bollkastaren så hon inte ens såg de andra hundarna. Inte ens då Hagbard rusade fram till henne en gång brydde hon sig. Hon hade bara ögon för det som jag hade innanför jackan. Plötsligt kunde hon ha kontakt i ett fritt följ i 5 minuter utan avbrott, skälla utan avbrott och bara ha ögon för mig. Ja, där ser man vad MOTIVATION kan göra. MEN, i det här fallet så blir det lätt lite för mycket. Hon försöker visa allt hon kan på en gång. Skälla, ligga, sitta, gå fot, hoppa över hindret... You name it! Och nyinlärning var inte att tänka på i det tillstånd som hon befann sig. Totaluppskruvad. Vi försökte nämligen med en budföring som hon aldrig testat förut, men det gick ju inte så bra. Visst sprang hon, men hon letade boll så ögonen nästan trillade ur skallen på henne, både hos mig och hos mottagaren och hade knappast de bästa förutsättningarna för att lära sig något. Jaja... Vi avbröt där. Nu har jag ett kvitto på hur motiverad hon kan vara när det är som bäst. Sen ska jag använda mig av bollkastaren tillsammans med klickern. Det tror jag kan bli en bra kombination ur inlärningssynpunkt.

Igår bakade jag en äppelkaka som jag satte i mig resterna av i dag på eftermiddagen till kaffet (Ehhh.. en ganska STOR restbit). Sen for jag hem och hälsade på mamma en sväng, och hon hade också bakat äppelkaka, en supergod variant med philadelphiaost ovanpå. Och, jag tog två stora bitar även av den så nu är jag proppmätt på äppelkaka... Men det är verkligen gott att få FROSSA ibland :o)

Och nu - Zzzzzzova... God natt mina vänner!

---